Trots sommar har söndagsångesten inte tagit lov. Skolan börjar redan ploppa upp i skallen och röra om det. Snart är det inte lång tid tills jag står i éntren på campus igen. Jag vill bara få detta överstökat. Lägga gymnasietiden på hyllan. Å andra sidan kan det hända mycket detta läsår. Jag blir äntligen 18. Jag vill skaffa mig en bil, åka runt och känna mig fri. Jag vill ut på krogen och dansa tills solen går upp och åka på semestrar jag sent kommer glömma. Men ännu är det en lång tid kvar.

Jag ser folk runt omkring mig som testar nya saker, reser och flyttar till höger och vänster. Försöker finna sig själva. Hitta en plats de trivs på tillsammans med människor de trivs med. Varför ska man behöva vänta så länge? Varför ska man "slösa" hälften av sitt liv på att sitta i en skolsal och lära sig saker som att måla, spela gitarr eller sy när man inte är intresserad utav det?